Ett modernismens fullskalelabb

Direkt efter andra världskriget började man i Stockholm på allvar att planera nya förstäder utanför de egnahems- och villaområden som hade uppförts under 1900-talets tre första decennier. Bostadsbristen var då, liksom nu, skriande och behovet av framför allt billiga, mindre bostäder stort. Grundförutsättningen för planläggningen av de nya förstäderna var beslutet i stadsfullmäktige 1941 om utbyggnaden av tunnelbanan. Idéerna hämtades annars i första hand rån England, där de s.k. new towns, som lanserades i samband med Londons återuppbyggnad, fick särskilt stor betydelse.

Under senare delen av 1940-talet uppfördes Hökarängen som ett av de första områdena i Stockholm av den här karaktären. Planen gjordes i huvudsak upp av stadsplanekontoret, medan husen ritades av flera olika arkitekter, däribland David Helldén. De hus han ritade för AB Stockholmshem utmärker sig särskilt genom de det okonventionella sätt på vilket de förenar äldre svensk byggnadstradition med det bästa av den internationella modernismens idé- och formvärld.

Avsikten med den första generationen av nya förstäder var, vilket ligger i själva begreppet, att de ifråga om service och kommersiellt utbud (däremot inte arbetsplatser) skulle kunna fungera någorlunda oberoende av innerstaden. Så var även fallet med Hökarängen som försågs med en egen centrumanläggning, vilken i väsentliga delar stod färdig 1952. För såväl stadsplan som ritningar till de enskilda byggnaderna, däribland ett skulpturalt utformat höghus, svarade David Helldén.

Själva stadsplanen, som tillkom i samråd med Sven Markelius och Carl-Fredrik Ahlberg på Stadsplanekontoret, var unik. Utifrån de lärdomar man redan vid den här tiden dragit i bilens förlovade land, USA, bestämde man sig för att centrumanläggningens huvudstråk skulle göras bilfritt. Det var en tanke som samma trojka, d.v.s. Ahlberg-Helldén-Markelius, hade presenterat redan 1946, två år innan projekteringen av Hökarängens centrum påbörjades, men då för den nya Sergelgatan inom ramen för den idag smått klassiska cityplanen, som också innehöll embryot till det som så småningom skulle bli Sergels Torg.

Tanken på en bilfri butiksgata väckte till en början starkt motstånd hos butiksägare och handelns olika organisationer, men sedan gågatan i Hökarängen – världens första (!) – väl blivit färdig svalnade kritiken. Den lyckade satsningen i Hökarängen bidrog inte bara till att man i Stockholm verkligen vågade fullfölja den nya Sergelgatan som gågata, utan också till att man i Rotterdam genomförde återuppbyggnaden av sitt kommersiella centrum, det sedermera världsberömda Lijnbaan-distriktet, enligt dessa principer. Idag kan man därför med fog hävda Hökarängens centrums betydelse som ett av den internationella modernismens mest framgångsrika fullskalelabb.

 
MARTIN RÖRBY är arkitekturhistoriker. Sedan 2004 är han knuten till Rådet till skydd för Stockholms skönhet som sekreterare och kanslichef. Han verkar också som fri forskare, skribent och föreläsare. Tillsammans med journalisten Christoffer Barnekow presenterar han dessutom återkommande byggnadskonst i SVT under programrubriken Arkitekturens pärlor.

Man kan läsa mer om Gröna Promenadstaden i denna  PDF  eller gå till hemsidan … http://www.stockholm.se/gronapromenadstaden

Kommentarer från Hökarängens stadsdelsråd till Utställningsförslaget ”Den gröna promenadstaden. En strategi för utveckling av Stockholms parker och natur”

Stadsdelsrådet är en ideell förening som fungerar som en paraplyorganisation för föreningar som driver verksamhet i Hökarängen och har till syfte att driva gemensamma frågor av övergripande art.

Att det görs ett grönt tillägg till Stockholms översiktsplan tycker vi är mycket positivt, och vi hoppas att grönplaneringen i Stockholm genom den får hög status och prioritet. Hökarängen, där vi lever och verkar, karakteriseras av många av de kvaliteter som lyfts fram i ”Den gröna promenadstaden”. Vi vill understryka betydelsen i att se, värdesätta och ta om hand dessa kvaliteter i översiktsplaneringen. Hökarängen, och många andra stadsdelar som planerades och byggdes under grannskapsplaneringens epok karakteriseras av en öppen planering med mycket offentliga och gröna rum i form av parker, grönområden, skogsdungar, träd, berg i dagen, liksom av parklekar, badplatser med mera. Här finns mycket av det som lyfts fram som viktigt för framtidens grönplanering i Stockholm – grönområden som kopplar samman stadsdelar, gröna promenader, cykelvänlighet och möjligheter till vardagskontakt med naturen. Det behöver man inte skapa här, det finns redan! Vi vill tillägga att grönområdena också fungerar avgränsande mellan mindre grannskap, i positiv mening. De bidrar till en småskalighet och känsla av tillhörighet till just ”min” del av stadsdelen, och till ett lugn och en tystnad kring bostadshusen. Det är också en viktig kvalitet att mycket av det gröna i Hökarängen och liknande områden är till en del ”oprogrammerat” i meningen att hur det används inte är så hårt föreskrivet. Grannskapsplaneringens förorter är ofta en välplanerad helhet med bebyggelse, kommunikationer, service och grönstruktur. I den välplanerade helheten kan man tillåta det oprogrammerade i form av öppna grönytor och grönområden.

Vi är rädda att kvaliteter som dessa får betala priset för förtätningen. Det är lätt att när man läser ”Den gröna promenadstaden” få känslan att man först ska förtäta och öka andelen hårdgjord yta, och sen återskapa det gröna med hjälp av fickparker, gröna tak etc. Vi hoppas detta inte ska drabba den gröna promenadstaden Hökarängen och dess likar utan att man istället ska se, värdesätta och ta om hand kvaliteterna. Den gröna promenadstaden finns redan där.

Hökarängen den 2 juli 2013

Louise Modig Hall                                                                                                         ordförande