Ett modernismens fullskalelabb
Direkt efter andra världskriget började man i Stockholm på allvar att planera nya förstäder utanför de egnahems- och villaområden som hade uppförts under 1900-talets tre första decennier. Bostadsbristen var då, liksom nu, skriande och behovet av framför allt billiga, mindre bostäder stort. Grundförutsättningen för planläggningen av de nya förstäderna var beslutet i stadsfullmäktige 1941 om utbyggnaden av tunnelbanan. Idéerna hämtades annars i första hand rån England, där de s.k. new towns, som lanserades i samband med Londons återuppbyggnad, fick särskilt stor betydelse.
Under senare delen av 1940-talet uppfördes Hökarängen som ett av de första områdena i Stockholm av den här karaktären. Planen gjordes i huvudsak upp av stadsplanekontoret, medan husen ritades av flera olika arkitekter, däribland David Helldén. De hus han ritade för AB Stockholmshem utmärker sig särskilt genom de det okonventionella sätt på vilket de förenar äldre svensk byggnadstradition med det bästa av den internationella modernismens idé- och formvärld.
Avsikten med den första generationen av nya förstäder var, vilket ligger i själva begreppet, att de ifråga om service och kommersiellt utbud (däremot inte arbetsplatser) skulle kunna fungera någorlunda oberoende av innerstaden. Så var även fallet med Hökarängen som försågs med en egen centrumanläggning, vilken i väsentliga delar stod färdig 1952. För såväl stadsplan som ritningar till de enskilda byggnaderna, däribland ett skulpturalt utformat höghus, svarade David Helldén.
Själva stadsplanen, som tillkom i samråd med Sven Markelius och Carl-Fredrik Ahlberg på Stadsplanekontoret, var unik. Utifrån de lärdomar man redan vid den här tiden dragit i bilens förlovade land, USA, bestämde man sig för att centrumanläggningens huvudstråk skulle göras bilfritt. Det var en tanke som samma trojka, d.v.s. Ahlberg-Helldén-Markelius, hade presenterat redan 1946, två år innan projekteringen av Hökarängens centrum påbörjades, men då för den nya Sergelgatan inom ramen för den idag smått klassiska cityplanen, som också innehöll embryot till det som så småningom skulle bli Sergels Torg.
Tanken på en bilfri butiksgata väckte till en början starkt motstånd hos butiksägare och handelns olika organisationer, men sedan gågatan i Hökarängen – världens första (!) – väl blivit färdig svalnade kritiken. Den lyckade satsningen i Hökarängen bidrog inte bara till att man i Stockholm verkligen vågade fullfölja den nya Sergelgatan som gågata, utan också till att man i Rotterdam genomförde återuppbyggnaden av sitt kommersiella centrum, det sedermera världsberömda Lijnbaan-distriktet, enligt dessa principer. Idag kan man därför med fog hävda Hökarängens centrums betydelse som ett av den internationella modernismens mest framgångsrika fullskalelabb.
MARTIN RÖRBY är arkitekturhistoriker. Sedan 2004 är han knuten till Rådet till skydd för Stockholms skönhet som sekreterare och kanslichef. Han verkar också som fri forskare, skribent och föreläsare. Tillsammans med journalisten Christoffer Barnekow presenterar han dessutom återkommande byggnadskonst i SVT under programrubriken Arkitekturens pärlor.